Reflektioner

 Nu när jag lever med vetskapen om att mamma kommer att dö så går det åt mycket tid med att reflektera över våran relation.

Förhållandet har varit väldigt komplicerat och jag har under åren faktiskt varit väldigt rak och ärlig med att säga vad jag tycker och tänker om både min barndom och hur hon har varit som mamma.

Barndomen var inte den bästa alltid och jag blev utsatt för än det ena,än det andra och jag känner mig så klart sviken av henne som aldrig valde mig och mina syskon före hennes man.

Men vet ni, det slog mig i ett av mina samtal med mamma att allt som jag har gått igenom både som barn och vuxen, har format mig till den person jag är idag.

Tack vare allt så står jag på fötterna, jag har överlevt och har skapat mig ett bra liv, trots allt skit.

Idag när jag går igenom mitt liv så finns det stunder som mamma faktiskt har varit en mamma, funnits där och stöttat mig när jag behövde det som bäst och det är dessa stunder jag tänker ta med mig när mamma har gått bort.

För oavsett hur usel mamma hon har varit så har hon på sitt eget sätt ändå älskat mig och jag tänker inte vara bitter resten av mitt liv.

Jag förlåter inte henne bara för att hon ska dö, nej, jag förlåter henne för att hon själv börjat reflektera över sitt liv, och hon är medveten om misstagen hon har gjort och de kan man inte rätta till. 

Den här tiden som är kvar av hennes liv, använder jag till att verkligen prata med henne om livet. Alla roliga saker vi gjort tillsammans, det roliga som händer i mitt liv. Få henne att skratta och samtidigt skapa en ny relation från grunden. 

En relation som vi båda mår bra av och äntligen bemöta varandra med ömsesidig respekt för de personer vi är.

Jag vill inte känna någon bitterhet när hon har gått bort utan vill känna att jag med äkta känslor kommer att sakna henne och kunna minnas alla ljusa minnen med skratt och gråt.

Så för varje dag hon lever är jag tacksam över att vi fortfarande kan prata med varandra och skapa nya minnen.

Var rädda om er därute!

Tingeling