Tankar och funderingar

Vi går igenom livet med olika förutsättningar för vi är ju trots allt unika individer men vissa går igenom livet lättare och vissa med svårigheter.

Våra erfarenheter formar oss till dem vi är och har man inte rätta förutsättningarna redan som barn möts man av svårigheter och får erfarenheter som gör att man till slut får de rätta förutsättningarna man behöver.

Man går igenom livet stark, en styrka som visar att man klarar av allt, men som faktiskt handlar mer om överlevnadsinstinkt. En fasad som döljer det som personen inte vill eller kan visa för omgivningen.

För vid varje kris eller vid varje motgång finns det alltid personer som alltid förlitar sig på en, och då kan man ju inte visa att man är svag för fallet jag, fallet alla andra.

Så vad gör man? Man lider inombords och längtar efter att nån annan kunde ta emot mig som jag tar emot alla andra när de rasar.

Rösten inombords skriker,man får sån ångest och all energi går till att hålla ihop sömmarna.

Detta leder till att kroppen till slut säger ifrån. Man får stressmage, ibland har man en djävulsk huvudvärk i flera dagar som inte beror på stel nacke, oförklarlig feber,man får värk i fötterna som har hälsporre eller så får man ont i ryggen. Bara att välja orsaker med värk och smärta.

De senaste 4 åren för mig har varit väldigt stressiga. Pappas bortgång, svärsonens nära-döden-upplevelse och sonens stroke.

Nu när det äntligen började vända mot det bättre så står jag återigen inför en stressmoment i livet 

I våras fick min mamma en cancerdiagnos. Hon har en liten tumör i ena lungan. 

Fine med det men då mamma är multisjuka med kol,astma, njursvikt och svagt hjärta så satte de inte in någon form av behandling för det skulle hennes kropp inte klara av.

Så då var det bara att acceptera det och invänta resultatet av en ny röntgen som skulle göras i maj.

20 maj var mamma hos läkaren för att ta del av vad bilderna visade. De visade att mamma nu hade fått mestaser i levern.

Och där dog hoppet att mamma skulle få leva några år iaf för man hoppades ju att tumören inte hade växt.

Läkaren talade om att det handlar om månader, han kunde inte säga hur många men det handlade inte om år.

De första två dagarna grät jag, för det var så jobbigt att veta att mamma kommer att dö, men när, det vet vi inte än. 

Jag fick gråten i halsen varje gång jag skulle säga nåt om mamma så det slutade med att jag var tyst om det. Kunde inte berätta något för nån. Grät gjorde jag i min ensamhet för att inte låta någon se när jag släppte ner muren.

Missförstå mig rätt, jag har underbara människor runt om mig som säkert skulle trösta mig men jag är mest rädd för att bryta ihop helt och hållet och aldrig sluta gråta, så därför håller jag ihop mig.

Och därför mår jag så dåligt inombords. Får sån ångest när jag tänker på att hon kommer att dö. 

Och i och med att detta tär på mig så självklart så har min stressmage börjat göra sig påmind och det är ju inte så konstigt med tanke på att jag har två arbetsdagar kvar att jobba innan det är dags för 4 veckors semester. 

Semestern som kommer att gå åt till att samla krafter för vad framtiden har med sig, så att man orkar ta sig igenom ännu en förälders död.

Men innan mamma går bort har jag åtminstone chansen att klara upp saker och ting, få prata med henne så mycket jag vill och har även haft möjlighet träffa och vara med henne nu när hon fortfarande är pigg och kry.

Nu har jag pyst ut lite så nu kan jag fortsätta ett tag till.

Lev idag och ta hand om er!

Tingeling