2 år

 För två år sen vaknade jag upp vid halv sjutiden efter en natt av dålig sömn, på en väldigt tyst avdelning på Akademiska sjukhuset i Uppsala. 

Jag fick övernatta på barnklinikens dagvårdsavdelning för att slippa köra till Enköping där min kusin bor.

Hela natten vaknade jag av tankarna om vad som hänt min son, tänk om nåt mer händer. Jag väntade bara att timmarna skulle gå så att jag kunde gå tillbaka till Niva där han låg. 

Samtidigt så ville jag inte för det gjorde så ont att se min son ligga där, halvt medvetslös,halvt förlamad utan att veta hur det skulle bli i framtiden.

MEN han levde och det var huvudsaken just nu. 

Vi satt där som zombies, min man och jag, vi försökte att ta in det som hänt det senaste dygnen från det att vi hittade honom till att sitta där vi var. 

Det blev många samtal att ringa till både anhöriga och även till våra arbetsgivare och skolan. 

Att berätta för alla att våran son fått en ischemisk stroke kändes väldigt overkligt, ja allt kändes helt overkligt, helt sjukt.

Min kusin sa till mig när jag pratade med henne att jag lät så distanserad och ja det var jag för att kunna hantera situationen.

Hade jag inte varit det så hade inte vår familj kunna tackla allt detta. De är så vana att jag håller ihop allt och så blev det även denna gång. 

Egentligen ville jag bara bryta ihop och gråta,skrika och släppa ut frustrationen jag kände inombords, men nej, jag höll ihop, allt för att alla skulle ha kraft att orka ta sig igenom allt.

När sonen samma dag blir flyttad till Nima fick vi sitta en åt gången i rummet, den andra fick sitta i anhörig rummet under tiden.

Där samlades föräldrar och anhöriga till andra som hade någon som låg där inne.

Det var väldigt jobbigt för jag ville ha lugn och ro runt omkring mig. Man orkar inte med andra människor men vi hade inga andra val än att anpassa oss.

När man är instängd på sjukhuset så finns det bara det, man lever i någon bubbla, man är där och då i nuet, allt annat upphör att existera. Jag reflekterade det många gånger när jag gick ut för att röka, för oss stannade allt upp men för omvärlden så fortsatte tiden att gå. 

Studerade folk som rörde sig runt om mig och var avundsjuk för att deras liv inte hade stannat upp.

Den här dagen åkte jag över till Enköping,till min kusin och sov över för det var lite kortare att åka ifall att något skulle hända.

Kändes så konstigt att komma dit men samtidigt skönt för min kusin är så underbar att prata med, det är henne jag vänder mig till när jag behöver stöd och vägledning i livet. Hon ger mig perspektiv att se saker från andra håll. Jag kunde ladda batterierna som egentligen var helt utdränerade, och ta ett nytt tag om situationen.

Det här var tisdagen, och jag hade inte varit hemma sen i måndagskväll. 

Ska återkomma om resterande dagar i vår värsta vecka i vårt nya liv.

Var rädda om er!