Min egna känslor

När vi satt på barnakuten och dom rullade iväg junior för röntgen gick min hjärna på högvarv. 

Jag förstod där och då att han hade skador i höger hjärnhalva. Jag förstod bara inte varför. 

Man förlitar sig på att vården ska kunna ge svaren på vad som är fel, men i sonens fall så dröjde diagnosen nästan 22 timmar.

Då känner man sig ganska maktlös som mamma. Känslorna åkte berg och dalbana under dessa timmar.

Jag är en människa som håller huvudet kallt och rider igenom olika händelser tills det är tryggt igen och då nånstans stannar jag upp och börjar själv reflektera över allt som skett.

Jag har gång på gång talat om för min familj att de förlitar sig på att jag håller upp dem och hjälper dem igenom denna kris som vi har haft men faller jag så faller dom också. 

Jag har nu kommit till en punkt där jag börjar känna att mina krafter börjar sina. Jag vet inte hur jag ska börja tanka på dem igen för livet går framåt.

I 1 1/2 år så har jag snurrat runt karusellen och jag kan inte stoppa den för då rasar jag totalt.

Mina undantryckta känslor börjar ploppa upp och ibland undrar jag faktiskt varför allt detta ska hända mig? Varför ska jag uppleva allt som min familj gått igenom. Kan jag bara inte få leva som andra, en händelselös liv, lite lugn och ro, få njuta av livet.

Visst har vi haft såna ögonblick men alltid så ska det då hända något som rubbar grunden vi står på.

Ja det låter som att jag vältrar mig i självömkan, och det stämmer för nångång så tillåter jag faktiskt mig att känna så, annars kan jag inte fortsätta.

Känslor kan vara så svåra att tackla, dom går upp och ner och man vet inte hur man ska handskas med dem. Jag känner ilska,ledsamhet,sorgsenhet och så glädje, så sjuka känslor.

Jag är arg för att sjukhuset för en fördröjd diagnos, ledsen över att min son fick en hjärninfarkt, sorgsen för hans situation idag och glad över att han trots allt lever idag.

Idag är en sån dag som jag kan släppa på mina känslor, det är bara så synd att jag döljer för min familj om hur jag mår. Vem ska fånga mig om jag faller?

Så här känner jag idag men i morgon är en ny dag...

Tingeling