Eskilstuna

Den 20 maj

Den dagen fick sonen sin första permission från sjukhuset och det blev ett prov på hur han skulle ta sig upp för trapporna till vårt hem. Det handlade om 14 steg från gatan till våran lägenhet.

Ja det låter ju inte som många steg men för en kille som fått hjärnblödning var det en lika stor ansträngning som att bestiga Mount Everest.  Ett steg tog så mycket energi av honom så vi visste att det skulle bli en pärs för honom.

Sakta men säkert tog han sig upp för trapporna där han sedan dråsade ner i rullstolen, jättesvettig men glad.

Han klarade det! Han kämpade sig upp! 

Väl hemma så dök han ner i sin säng och var så lycklig över att få komma hem.

Det kändes konstigt för mig och katten att min man och sonen helt plötsligt var hemma men inget kändes som vanligt. 

Vi skulle få lägga om vårt liv helt och hållet men det skulle vi klara. 

Det är ju inte bara att komma hem efter en sån här grej... Nej, vårat hem skulle anpassas efter Junior. Han skulle ju ta sig fram med rullstol i alla rum och badrum. 

Nu har vi tur att ha en lägenhet som inte har höga trösklar så vi behövde bara sätta in en liten ramp från badrummet ut i hallen så att han kunde ta sig ut därifrån själv.

Sen var det bara en bräda över badkaret för att han skulle kunna ta sig i och ur, och sitta ner vid duschning och så en förhöjd toasits med armstöd.

Den här första dagen han hade permission gick bra och det ledde till att han redan på tisdagen efter  fick sova hemma även om han var fortfarande inskriven på sjukhuset en vecka till.

Dagarna som våran son tillbringade på sjukhuset var 5 veckor eller räknar man dagarna blev det 33 stycken. 

Efter alla dessa dagar var det dags för oss att skapa en ny vardag hemma. Balansera vila med träning och aktiviteter. Första veckorna tränade han på sjukhuset men sen kom rehab teamet hem till oss.

Så gick hela våran sommar. Vi hade ingen semester även om vi alla tre var hemma. Det var träning och vila för att han skulle bli bättre.

Han gick från att sitta i rullstolen jämt till att börja gå med en käpp hemma och sen slängde han även den. Hans balans var väl lite si och så men han gick åtminstone utan stöd.

Alla dessa framsteg kom pö om pö och vi gladdes åt alla små saker som han kunde göra själv .

Ute orkade han inte gå så långt så vi hade med oss rullis vart vi än åkte för att han skulle få komma ut.

Något som vi märkte ganska snabbt efter han hjärnblödning var att han skämdes över sin situation. Han skämdes att visa sig ute bland folk, han tittade alltid ner och försökte att gömma sig. Han ville inte umgås med någon förutom oss, sina föräldrar.

Som tur är har vi så förstående människor runt om oss som förstått varför vi inte har varit sociala under 1 1/2 år och dom som inte har förstått, ja det är deras problem för jag orkar inte förklara.

Men summa sumarun så kom ju vår till sist hem iaf och vi började våran nya vardag där vi levde för våran son och tillgodosåg hans behov.

More to come....

Tingeling