Akademiska

 Den 16 april fick sonen alltså en hjärninfarkt och och hans högra hjärnhalva som styr vänstersida av kroppen blev förlamat.

Hans infarkt satte sig på motoriken och vi visste inte om han skulle kunna röra armen eller benet.. än mindre om han nånsin skulle kunna gå ens.

Han fick börja med att sätta sig på sängkanten med hjälp av oss, vi fick alltid sitta på vänster sida för att stötta upp honom för annars fick han slagsida på en gång. Han hade lite svårt med balansen.

Efter någon dag blev det förflyttning till en rullstol för att han skulle kunna sitta uppe en stund på dagarna. 

Han började äta bättre och vara vaken mer men all förflyttning och träning gjorde honom väldigt trött så man fick försöka att balansera det på nåt vis.

Han började smått röra på benet och den 2 maj stod han upp för första gången sen stroken med hjälp av en gåstol. Alltså vilken lycka och det leende som han avfyrade var så priceless. 

Därefter blev det mer och mer ståträning med benet bar inte utan stöd.

Hans arm kunde han däremot inte röra alls, han själv tog tag i armen,släppte den och sa att den var död.

Vi själva var mest glada över att ha våran son kvar hos oss för han kunde ha dött, så vi var glada över det lilla där och då.

Vi visste ju inte hur mycket hans hjärna tagit skada av infarkten men läkarna var hoppfulla i och med att han är så ung och impulserna hittar nya vägar för att kroppen ska fungera.

Sonen började bli så pass bra att han skulle förflyttas till vårt eget sjukhus, närmare hem och vad vi längtade efter den dagen men samma dag det skulle ske fick vi veta han inte kan komma dit för det fanns inte tillräckligt med kompetens på sjukhuset. 

Han blev så besviken över att inte få åka men så funkar det på vårt sjukhus. Det finns inte tillräckligt med personal över helgerna. 

Han fick vänta en vecka innan det blev dags att få komma till vårt sjukhus. Det var den 4 maj.

Han började resa sig själv från liggande till sittande ställning trots bara en fungerande arm.

Den 8 maj gick han själv några steg med hjälp av gåstolen. 

10 maj gick han 10 meter med hjälp av rehab personal och det ökande han på med 20 meter 2 dagar senare. 

Sen fick han en ny vanlig rullstol och han började förflytta sig själv till den och drog iväg på race genom korridorerna på sjukhuset, med en fungerande arm och ben. Han avfyrade världens finaste leende när han rullande förbi oss.

Alla dessa små framsteg som han gjorde var stora för oss och för varje gång var det en väg framåt mot en framtid som vi inte visste hur den såg ut. Vi tog en dag i taget, en glädje i taget och mitt i allt detta så var det våran superhjälte som var gladast och positivaste och lyfte upp resten av familjen.

Jag tågade på utan att våga andas för jag visste ju inte hur det såg ut framåt.

Det hade knappt gått en månad från infarkten, från att gå med vinterjackan så upptäckte jag att det var dags att ta fram sommarjackan. 

Allt bara försvann för vi levde i våran bubblan innanför sjukhuset väggar och även om jag var ute och hemma så reflekterade jag inte världen utanför.

I Min värld, i min mans värld fanns bara våran son och hans behov och mående. Vi fanns där bara för honom och omvärlden försvann. Vi hade otrolig stöd av resten av familjen,när och kära, annars hade vi nog aldrig överlevt själva.

Och resan fortsätter en annan dag....

Tingeling