Uppsala

Att stänga av känslorna, tankarna och ens existens just där och då, det var jag tvungen till för att kunna köra de milen till Uppsala där jag visste att min son var.

När vi inte ens var halvvägs till Västerås hade våran son redan anlänt till Akademiska sjukhuset med helikoptern och där han bland främmande människor i närapå 1 1/2 timme innan vi kom. 

Vi blev väl bemötta och fick träffa många läkare som förklarade situationen för oss. William visste att vi var där och ville ha våran närhet. Min man ville absolut inte lämna sonens sida så jag fick leta efter någonstans att sova. Det skulle bli att åka till Enköping till min kusin för därifrån var det inte lika långt åka till Uppsala som från Eskilstuna. Helst ville jag ju vara kvar i närheten så man inte visste om det kunde hända nåt men detta var ett alternativ iaf.

Jag var så trött, utmattad och tom på energi efter ett dygns kaos i Eskilstuna men man krigade på för Williams skull.

En av läkarna erbjöd övernattning på barnmottagningens dagvårdsavdelning som låg på andra sidan av sjukhuset och det tackade jag ja till för orkade inte sätta mig i bilen igen för att åka några mil.

Den natten vaknade jag varje timme och väntade på att klockan skulle bli så pass att jag kunde gå tillbaka till min bebis.

Min älskade unge som låg där och pendlande mellan sömn och korta stunder av att vara vaken och se att vi fanns där. Han undersöktes och varje timme kom det någon som checkade av hans namn, vilken dag det var, vart han var någonstans och varje gång svarade han med grötig röst William och Akademiska sjukhuset. 

Så jo han visste men hans hjärna behövde vila. 

Han blev flyttad från Neuro intensiv avdelningen( NiVA ) till Neuro intermittenta avdelningen ( NIMA) dagen efter för läget var inte lika akut längre men han behövde fortfarande ligga för observation. 

På denna avdelning började hans vakna stunder vara lite mer. Han orkade vara vaken i en 15 minuter och sen slocknade han, ibland mitt i en mening. Han pratade lite även om det var grötigt och ibland hängde man inte alls med men det är ju förståelig i och med att han hade fått en hjärnblödning.

Han började hitta på hyss, han hittade knapparna på sidan av sängen och tryckte på dem så sängen hissades på högsta nivån. Då kom skötaren Jocke och fick låsa knapparna. 

Han fick även börja äta fast föda, ja han valde risifrutti och pannkakor. 

En morgon torsdag eller fredag så frågade sonen om när frukosten skulle komma och då svarade skötaren Jocke att den kommer halv åtta. Sonen svarade :" fan vad sent".

Det var såna här stunder man levde för, att han kunde skämta och driva med oss och personalen. 

En annan personal som han inte tyckte om drev han med också. När det var dags för dessa frågor om hans namn, vart han var och vilken dag det var så svarade han William men sen svarade han en annan dag och plats. 

Min man blev lite fundersam och när skötaren gått så frågade han sonen igen och då svarade han allt rätt.  Allt detta för att sonen ogillade skötaren för han var så högljudd.

Hjärntrötthet, ljud -och ljuskänslighet är något som man drabbas av vid hjärnskada och det var väldigt påtagligt för sonen.

Under hans första vecka på Akademiska åkte jag hem första gången på onsdagen för att sen åka tillbaka torsdag igen. Sov på Ronald McDonalds hus torsdag för att på fredagskvällen igen köra tillbaka till Eskilstuna. Var ju tvungen att se efter katten som undrade vart 2/3 av familjen försvunnit.

Stannade hemma fram till söndag när Amanda och Ingela skulle följa med till Uppsala för att träffa William. 

Han blev så glad över att få träffa syrran, mycket för att hon hade med sig Donken mat till honom. Detta var första dagen som sonen åt så mycket mat sen hjärnblödningen en vecka tidigare. 

Då visste vi att han var på väg tillbaka, sakta men säkert.

Samma dag blev sonen flyttas över till barn-och ungdomsavdelningen och då var den akuta fasen över.

Att vara en förälder, en mamma vars son fått en hjärnblödning är en mardröm. Man följer bara brevid och ser maktlöst på när sonen kämpar med att förstå vad han har råkat ut för. Hur ska man förklara för en fjortonåring att han just nu inte kan varken gå eller använda sin vänsterarm och vi inte vet hur framtiden ser ut?

Han är en sån hjälte och kämpe som mitt i allt höll oss uppe genom att vara sig själv, skämta och skoja varje vaken stund. Han grät inte en enda gång, han tyckte inte synd om sig men frågade om han skulle dö. Han som var drabbad av allt undrade hur vi mådde och var så mån om att vi skulle må bra.

Vilken son vi har uppfostrat!

Tingeling