Time is running out

 Ja dom orden etsade sig fast i mitt huvud när pappa berättade om sin lungcancer. Om jag inte hade ringt honom på hans födelsedag så vet jag inte när han hade berättat det för mig. Han själv hade ju vetat om att han var sjuk och cancer hade han pratat om, inte med mig men min kusins man. 

Efter att vi tömt hans lägenhet på saker började vi städa den och där såg man spår av att han har varit sjuk en längre tid. Det fanns blodiga fingeravtryck vid vissa ställen på väggen, golven och lister. Det var då jag höll på att bryta ihop, synen av min pappa som var så svag i kroppen att han var tvungen att ta stöd när han gick på toaletten.

Man kan tycka att min pappa var egoistisk gubbe men nej han var bara en envis finne som vägrade att ta hjälp av vården.

Han sökte hjälp på nyårsnatten för andnöd och hjärtflimmer för då mådde han verkligen inte bra. Och det var då man upptäckte cancern.

I en veckas tid städade vi pappas lilla etta på 38 kvm för det var så ingrodd med smuts att vi verkligen fick grovrengöra allt. Idag förstår jag varför vi aldrig knappt fick komma in hos honom. Vi sågs alltid vid "baren" för att ta en kopp kaffe och sen åkte vi alltid ut till stugan.

Efter 16 dagar i Finland med städning och skötsel av praktiska saker kom jag hem och hade semester innan jag skulle börja jobba och fortsätta mina studier igen.

I min hjärna trodde jag att jag skulle kunna köra på som vanligt igen med vardagen efter allt som hade hänt men jag orkade i 1 månad, sen tog det stopp.

Jag kunde bara inte ta mig till jobbet, kände bara ett stopp i min hjärna!

Från 17 januari fram till 5 maj hade jag sovit knappt 4 timmar/ natt, rökt åtskilliga cigaretter, bälgat i mig tonvis med kaffeoch självklart slarvat med maten. Jag tömde helt mina energidepåer. Inte konstigt att det tog stopp. 

Min hjärna skrek fortfarande "Time is running out".

Jag började med att sjukskriva mig och boka tid hos en psykoterapeut för att få prata av mig. Jag fick tid ganska fort och visst, det är jobbigt att börja prata om pappa och allt runtomkring det men nånstans måste man börja. Jag som brukar kunna hantera saker och ting själv kände att nu måste jag ha hjälp. 

Det enda som stressade mig var att läkaren som sjukskrev mig sa att vi säger 3 veckor. That's it! Skulle jag vara bra på 3 veckor och sen skulle jag återgå till jobbet igen?  Jag var inte tillräckligt deprimerad och självmordsbenägen för att få längre sjukskrivning.

 Men i alla fall, när jag återigen ringde för att få förlängt fick jag en annan läkare som via telefon (det fanns inga lediga tider) gav mig förlängt 2 veckor och sa att nästa gång måste jag träffa en läkare fysiskt. 

Nästa läkare som jag träffade var en tjej som faktiskt lyssnade på mig och sa att det första vi ska ta itu med är mina sömnproblem och sen trappa upp min återgång till jobbet.

Där började min resa tillbaka till läkande psyke efter pappas död. 

Där började rösten i mitt huvud tystna för att sen helt försvinna.

Jag har kommit underfund med att jag hade aldrig kunnat gjort något annorlunda, min pappa valde att göra som han ville enligt hans egna villkor och val. 

Hans val var att dö ensam, för han ville inte utsätta mig för hans lidande, Han fick somna in med rent samvete för vi hade inget outrett mellan oss och vi visste att vi älskade varann även om vi inte alltid sa det.

Alltid älskad, aldrig glömd vila i frid Pappa!

Over and out!