Tiden rusar iväg

Behovet av att skriva av sig har verkligen förändrats genom åren och det har att göra med att jag mår bättre. Klart att man vill uppdatera bloggen men när man ska skriva från hjärtat så blir det inte många rader när man mår bra och inte behöver få ur sig det som är dåligt.

Det har gått över ett halvår sen Joel gick bort och han finns i mina tankar varje dag. Saknaden är oerhörd och han lämnade ett stort tomrum efter sig som inte går att fylla mer än med de minnen som finns kvar. Jag vet att han har det bra där han befinner sig nu och den tanken ger mig ro.

"Satt vid graven en stund idag och hedrade Joels och farbror Seppos minne. Hörde deras skratt och historier eka i mitt huvud så mitt i all sorg satt jag och log åt att fått äran att vara släkt med så underbara människor som fick mig alltid att skratta" -Skrevs av mig den 22/7-2013 som status på FB.

Tiden som har gått sen jag senast skrev har bara rusat framåt. 

Alexander har hunnit ta studenten och utöver det sommarjobbet som han har på BC så fick han extrajobb på Elite så honom ser man knappt hemma mer än att sover och jobbar. Är så glad att allt ordnat upp sig för honom trots allt skit som har varit av och till.

Amanda har fortfarande ett år kvar i skolan och sen är det studenten som gäller. Henne har man inte sett hemma så mycket heller denna sommar då hon har tillbringat den hos sin pojkvän. Hennes liv har vänt till den bättre och hon låter inte det gamla ta henne på samma sätt som förr. Hon kan unna sig känslan av att få vara lycklig, slippa vara rädd och kan slappna av i staden som kanske blir hennes hemstad i framtiden. Hon har helt enkelt lärt sig äntligen att leva med det som hänt henne.

Är så stolt över mina alla barn att de på ett eller annat sätt ser till att lyckas i livet och inte låter idioten vinna :)

Själv är jag lycklig. Är älskad och älskar honom av hela mitt hjärta. Känner mig trygg och vet att han skulle aldrig behandla mig som skit.  Vågar lita på att jag också får vara lycklig, att jag förtjänar att bli älskad som jag är, äntligen får vara mig själv utan att någon trycker ner ens personlighet och intregritet.

Så ter sig livet med oss idag, och jag tar vara på det att jag lever här och nu för det kan ändras på en sekund. 

Tingeling

P.s. Du som försökte att förstöra vårt liv, det här är till dig: Vi klarar oss bättre utan dig! Du kommer aldrig att komma åt oss nå mer och jag är glad att det är faktiskt du som har förlorat allt och då menar jag ALLT! Du kan aldrig mer leva ett normalt liv för det du har gjort mot oss kommer alltid att förfölja dig och du kan aldrig ta dig ur det hur du än försöker att börja om. Känns skönt att du kommer att vara skuldsatt och får leva utanför samhället i resten av ditt liv. Den tanken ger mig ro och jag är inte längre rädd för dig utan om jag skulle stöta på dig så kan jag bara skratta åt dig och ditt patetiska liv. Hahahaaa.

Jag VET att du läser min blogg, du kan inte låta bli att snoka om vad som händer i vårt liv men njut av det som du kan läsa för jag delar inte med mig av allt i alla fall.