Förlåt Joel
Jag måste be om förlåtelse för att jag inte just nu klarar av att besöka dig. Mitt hjärta blöder för din skull och jag fixar bara inte att se dig så där. Att se dig sovande dra dina djupa andetag och ha vetskapen att jag kan inte bara ruska i dig för få dig vaken.
Veta att jag kanske aldrig mer ska kunna prata med dig eller göra saker med dig gör mig så ledsen och bedrövad.
Jag kan inte längre tyvärr vara en kvinna med hårt skinn som inte visar sina känslor, för det har förändrats. Jag är så känslo människa att jag klarar inte av hålla emot tårarna när jag tänker på dig.
Ja jag tycker synd om dig och mitt hjärta sväller över av medlidande för din son, din mamma, din bror och hans familj.
Samtidigt är jag så arg på dig just för att du ligger där du ligger men man ska inte hålla på älta på orden..tänk om.. för då kommer man ingenstans.
Men jag måste ändå.. Tänk om du kunde ha varit lite klokare och kontaktat sjukvården lite tidigare.
Men nu är det som det är. DU ligger där uppe på sjukhuset, bara fem minuters promenad ifrån mig och jag kan inte komma upp och hälsa på dig just nu.
Jag måste kunna fungera i vardagen just nu då jag har ett jobb på gång som kräver all min uppmärksamhet och det kan jag inte behålla när jag varit hos dig. Hela min balans rubbas när ser dig och jag behöver ha min balans just nu.
Men du finns i mina tankar,i mitt hjärta och i varje önskan att du ska vakna och allt ska vara bra. Allt känns hopplöst och man önskar att ett mirakel ska ske, för din son behöver dig. Din mamma, Din bror och hans familj behöver dig. Jag behöver dig.
Ja detta blev lite själviskt inlägg och väldigt deprimerande men det är så det är och mina tankar skriver jag rakt upp och ner. Annars kan jag inte leva utan kvävs av alla känslor och tankar som snurrar.
Min högsta önskan just nu är att det sker ett mirakel för jag tror inte på gud men jag tror på att det finns något som styr våra öden och har makten att kunna förändra saker. Att allt har en mening men just nu vet jag inte vad det här har för mening?
/ Tingeling
Veta att jag kanske aldrig mer ska kunna prata med dig eller göra saker med dig gör mig så ledsen och bedrövad.
Jag kan inte längre tyvärr vara en kvinna med hårt skinn som inte visar sina känslor, för det har förändrats. Jag är så känslo människa att jag klarar inte av hålla emot tårarna när jag tänker på dig.
Ja jag tycker synd om dig och mitt hjärta sväller över av medlidande för din son, din mamma, din bror och hans familj.
Samtidigt är jag så arg på dig just för att du ligger där du ligger men man ska inte hålla på älta på orden..tänk om.. för då kommer man ingenstans.
Men jag måste ändå.. Tänk om du kunde ha varit lite klokare och kontaktat sjukvården lite tidigare.
Men nu är det som det är. DU ligger där uppe på sjukhuset, bara fem minuters promenad ifrån mig och jag kan inte komma upp och hälsa på dig just nu.
Jag måste kunna fungera i vardagen just nu då jag har ett jobb på gång som kräver all min uppmärksamhet och det kan jag inte behålla när jag varit hos dig. Hela min balans rubbas när ser dig och jag behöver ha min balans just nu.
Men du finns i mina tankar,i mitt hjärta och i varje önskan att du ska vakna och allt ska vara bra. Allt känns hopplöst och man önskar att ett mirakel ska ske, för din son behöver dig. Din mamma, Din bror och hans familj behöver dig. Jag behöver dig.
Ja detta blev lite själviskt inlägg och väldigt deprimerande men det är så det är och mina tankar skriver jag rakt upp och ner. Annars kan jag inte leva utan kvävs av alla känslor och tankar som snurrar.
Min högsta önskan just nu är att det sker ett mirakel för jag tror inte på gud men jag tror på att det finns något som styr våra öden och har makten att kunna förändra saker. Att allt har en mening men just nu vet jag inte vad det här har för mening?
/ Tingeling
Kommentarer