Det enda stället...

...som jag verkligen kunnat koppla av på ska nu säljas inom en snar framtid.
Platsen jag skriver om är min pappas barndomshem, en stuga ute i skogen vid en sjö, där det inte finns el eller vatten. Huset är byggt av min farfar.

Stället som är förknippad med många barndomsminnen och roliga stunder på somrarna.
Stället som till och med mina stadsbarn har blivit förtjust i och som gärna åkte ut dit för att göra lite nytta med tomten eller bara ta båten ut och fiska, även om det inte nappade.

Senaste gången jag var där så brukade pappa väcka mig vid halv sju tiden och då hade han kokat gammaldags hedeligt kokkaffe. Jag tog min kopp och satte mig på trappan och det enda ljud som hördes var fågelkvitter och björkarnas sus runt om mig.

Då kände man verkligen att man var i sin egen värld utan stadsstressen.
När min mormor dog tog pappa ut mig dit och då kunde jag bearbeta det utan en massa disktraktioner och jag kände mig mera rofylld när vi åkte därifrån.

Jag skulle kunna skriva massor om detta ställe med alla minnen och känslor man har men nu måste jag börja anpassa mig till att stället inte längre kommer att tillhöra oss.
Det är min pappas och syskons val att sälja av det och jag stöttar det även om jag ändå innerst inne hade velat ha en del av denna hus.

Jag har alltid föreställt mig att den dagen min pappa går bort kommer jag att åka ut till stugan för att känna pappas närvaro, för det förknippar jag med min pappa. Denna gula stuga och min pappa med ett verktyg i handen och småpysslar lite här och där.

Tur att man har minnerna kvar....

Tingeling